Kategori: Mat & dryck

Dagens svåraste beslut

Oavsett position i samhället tror jag att alla människor någon gång under förmiddagen drabbas av beslutsångest. Denna vånda infinner sig vanligtvis när det är dags att bestämma sig för var och vad man ska äta till lunch.

Dessa tuffa vägval drabbar även mig från tid till annan. Men sällan i Lissabon. Om man undviker de värsta turistfällorna kan staden erbjuda fantastiska matupplevelser. Av någon anledning, troligtvis för att gatan ligger i ett kvarter i vilket jag inte brukar flanera, har jag tidigare missat restaurangen Ramiro.

Den som väckte min nyfikenhet för restaurangen var stjärnkocken Anthony Bourdain, vars bok ”Kitchen Confidential” alla matintresserade borde läsa. Ett av hans råd i boken är att undvika pytt i pannan som erbjuds på måndagar. Han svär, dricker och lever rövare, men är mycket underhållande. I en teveserie reser han världen runt. Ett av avsnitten handlar om Lissabon. Han besöker då bland annat Ramiro som gärna frekventeras av stadens kockar. För den som har svårt att avgöra var man ska äta lunch blir detta givetvis ett förstahandsval.

Det är varmt och behagligt ute, det är trots allt Portugal och inte Sverige. Letar mig fram utefter Avenida Almirante Reis strax innan lunchrusningen och lyckas efter att ha köat en stund få en plats vid ett bord.

Två portugiser vid samma bord skjuter över sitt fat och bjuder på några grillade räkor. Det smakar” muito bem”, säger jag och erbjuder dem att ta för sig av mina musslor som fått sjuda i olja, koriander och vitlök. Servitörerna sliter hårt. Fat med räkskal dukas bort, tallrikar byts ut mot nya, våtservetter delas ut och ostron och grillade humrar serveras till förväntansfulla gäster. Själv har jag beställt ”carabineiros”, det mest utsökta skaldjur som finns att avnjuta. Större än en kräfta men mindre än en hummer.

Ramiro har en liten egenhet som saknas på andra restauranger och det är att man som avslutning på måltiden bör beställa ställets utsökta ”bifana”. Om nu skaldjuren sköljts ned med vitt vin passar det bättre med öl till ”biffsmörgåsen”. För matsmältningens skull krävs det dock kaffe på maten och en brandy vilket får bli den lokala Macieiran. Och här i Portugal snålar man inte med en centiliter hit och dit!

Knappt tre timmar senare tar jag, mätt och belåten, farväl av mina portugisiska bordsgrannar. Behöver en liten siesta innan det är dags att ta sig en funderare på vilken restaurang jag ska besöka i morgon för att äta lunch …

För matsmältningens skull krävs det kaffe på maten och en Macieira.

Musslor som fått sjuda i olja, koriander och vitlök.

Den perfekta nattamaten

När jag besöker Lissabon brukar jag ta en liten kvällspromenad och passar då ibland på att slinka in på ett trevligt genuint hak.

De frestar med den perfekta nattamaten: tunna skivor fläskkött som fått puttra i en panna och serveras i bröd. Senap och piri-piri efter tycke och smak. Därtill ”uma imperial” (öl) till det facila priset av totalt 35 kronor.

Smörgåsen heter ”bifana” och går att beställa på åtskilliga ställen. Den sägs ha sitt ursprung i Vendas Novas, Alentejo. Och portugiser äter mackan med fläskkött som amerikanare trycker i sig hamburgare (McDonalds i Portugal försökte 2013 sig på att servera en McBifana, men det blev ingen större hit).

En bifana är lite flottig, god och väl värd att smaka.

Bifana är den perfekta nattamaten.

Tunna skivor fläskkött som fått puttra i en panna och serveras i bröd.

Ett enkelt val

Drar mig till minnes en dag i december:

När jag vred om startnyckeln till bilen i morse efter att ha checkat in hundarna på pensionat (de gav mig samma förebrående blick som när man lämnade barnen på dagis) hade kvicksilvret parkerat sig på minus femton grader.

Livet kändes onekligen lättare att leva när jag klev av planet i Lissabon och taxichauffören upplyste mig om att det var tjugo grader varmt. Hängde upp skjortorna på galgar i hotellrummet och tog mig snabbt dit jag dagdrömt i minst en vecka om att få slå mig ned – restaurang Bonjardim. Och vad jag skulle beställa var även det förutbestämt: grillade jätteräkor, sallad, bröd, ost och vitt vin. Tuffa grabbar sitter inte och lipar vid matbordet, men jag hade något blött i ögat när maten kom in …

Det är något med Lissabon som alltid får mig att känna mig väl till mods. Och närmare fyrtio år har passerat sedan jag var här första gången. Många resor har det blivit … Dofterna, begåvade gatumusikanter, enkla ställen där man glider in för en bit mat, diskuterar och kikar på tevesänd fotboll samtidigt som man äter, alla dessa människor som strålar samman på gator och torg för att umgås och prata med vänner.

Femton minusgrader eller tjugo plusgrader? I dag var valet enkelt!

Det är något med Lissabon som alltid får mig att känna mig väl till mods.

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén